Här sitter vi. Feta och rika.

Det är verkligen hjärtekrossande att se de utslagna i stockholm. Jag mår dåligt över att passera. Över att inte hjälpa dom mer än vad jag gör. Och jag skäms för människosläktets själviskhet.

”Hej, jag heter tommy. Jag har sovit ute i natt. Jag undrar om någon kan hjälpa mig med mat eller någonting. Jag är i så fall tacksam från djupet av mitt hjärta.”

Efter den inövade men starka monologen är det tyst i vagnen. Alla sitter still. Ingen gör någonting. Ingen rör ens ett finger.

Vi undviker ögonkontakt.

Får man ögonkontakt drabbas man av sitt dåliga samvete.

Det är galet. Alltihop. Jag och de andra människorna som låter dem passera. Vi har någon slags hopplöshet, själviskhet över oss. Vi är nog rädda också. Rädda för allt möjligt.

Jag tänker på den gången jag gick fram och frågade en tiggare om han ville ha mat. Det krävdes mod för det, och jag va väldigt stolt över mig själv när jag gjorde det. Det sluta inte riktigt som jag tänkt.
-Vi kan gå och käka en korv ihop, sa jag.

Han va helt ointresserad. Jag störde i jobbet. Han va fokuserad på att skaffa en bättre måltid om jag förstod rätt. En korv va fel. En märklig upplevelse.

Sen tänker jag på den gången när jag inte hade växel när jag skulle köpa en situation stockholm. Han fick behålla hundringen. Han blev galet glad. Dom glädjetjuten och den dansen minns jag förfarande.

När en människa ber om hjälp från djupet av ens inre. Så är det väldigt, väldigt starka ord.

Nästa gång jag träffar hemlöse-tommy. Ska jag åtminstone fråga om jag kan bjuda på en korv. Kanske vill han ha en?

Kram markus