Oviljan att fråga varför?

Sitter på tunnelbanan nu.

Tcentralen nästa.

Det kliver på ett äldre par. Det tar ungefär tio sekunder så har dom börjat bråka med några tonåringar.
– Är ni helt dumma i huvudet. Har ni fötterna där? Ha!? Hur tänker ni…?

Tonåringarna vilar fötterna på sätet. Det uppskattas inte. Paret går därifrån. Tonåringarna hinner inte komma på ett svar. En dialog äger aldrig rum. Tonåringarna ropar.
– Vi är helt cpiga. Det är därför!

Paret mumlar till varann.
– Det vet dom inte ens vad det betyder.

Jag vet inte var jag ska vara mitt i denna scen. Spontant ville jag skälla ut det äldre paret. Varför denna extremt korta stubin? Hade dom skällt ut personerna i fråga om dom va tio år äldre. Jag tror inte det. Det va liksom okej att göra en offentlig utskällning, för det va ju liksom ungdomar. Och det vet man ju. Ungdomar av idag ingen hyfs. Har man ju hört.

Tanke två. Det är ju ganska trist att få smuts på sig när man sätter sig på ett skitigt säte. Så där har dom ju rätt i att ifrågasätta. Klart det är lite trist liksom.

Jag tror så här. Båda lägrena har brist på förståelse. Och ännu värre. Brist på att vilja förstå. Vilket i sin tur leder till konflikter. Och ibland verkar det som om folk söker dem med flit. Som om de finner tröst i bråket. Som om de bär på någonting de måste få ut. En aggression. Någonstans att rikta sin ilska.

Nästan alla konflikter bygger på missförstånd. Det tror jag i alla fall. Men också på oviljan att försöka förstå den andra och bristen i att aldrig fråga varför?
– Varför skriker ni åt oss?
– Varför har ni egentligen fötterna på sätet?
– Varför?

Vägar vi ställa frågan varför så blir jorden en fredligare plats.

Ta hand om dig. Varför?
För att jag vill dig väl.
Markus