Vi människor är allt bra intressanta. Sitter på ett tåg och hör diskussionen mellan tre personer. De är nog snart 30 år. Munnarna går snabbt på dem. De är kompisar men ändå inte så nära kompisar. Mer som bekanta kanske. De ska på ett nyårsfirande utomlands. Innan det ska de göra Stockholm. De pratar om olika klubbar de ska gå på. De har hunnit kolla upp var de ligger. Tre stycken på en kväll kan de nog hinna med.
De har mycket gemensamt grabbarna. Utöver sina kläder så verkar de ha samma socioekonomiska bakgrund. Samma värderingar. Samma snack. Samma deodorant. De är glada och är nog ganska trevliga.
I en kvart har nu samtalet handlat om gemensamma bekanta. De skrattar åt det misslyckade med några av dem. Att de satt många på ”svarta listan” på Facebook så att de slipper se deras statusuppdateringar. De skrattar också åt några vänner som bjudit hem till nyårsfest men där inga har tackat ja. De andras misslyckande höjer deras lyckande. Det stärker deras svaga band.
De skrattar mycket. Vältrandet i och nästan ältandet av sin egen person är enormt. Men det görs med klass och med distans. Nästan med ironi. Men det är där för att stanna.