Hände igår klockan 14:15

I mitt knä sitter min dotter. Hon försöker trycka på tangenterna. Jag skjuter datorn längre och längre bort från henne för att hon inte ska nå fram. Vill verkligen skriva texten. Jag är så glad att hon finns i mitt liv.Detta hände igår kl. 14:15.Vi är ute och kör med bilen. Glada. Vi ska fira vänners barn som fyller två år. Tänk vad tiden går fort. Dottern sover i sin bilstol. Jag och min fru pratar glatt om allt kul som händer i våra liv. Vad fina vänner vi har, att jag snart ska bli pappaledig och om inredningsplaner för lägenheten.Ska svänga vänster i en rondell. Då smäller det bara till. PANG. Bilen snurrar, dottern vaknar, jag smäller huvudet in i vänster framdörr. Bilen stannar till och vi märker att vi skriker. Chockade. ”Vad. Hände!?”. Vi kontrollerar varandra och inser att vi nog faktiskt inte har skadat oss. Jag har slagit i huvudet – men det blöder inte och min dotter verkar må bra. Min fru verkar också okej. Går chockad ut ur bilen. Adrenalinet pumpar. Varför smällde vi? Vem är det jag har att göra med? Har den klarat sig?Kliver ut och märker att mina ben darrar något. Då drar den andra bilen iväg. Han smiter. Jag viftar med armarna. Försöker få honom att fatta. Stanna! Scenen känns som tagen ur en film när bilen bränner iväg. Står där chockade. Med bilens front in mot mitten av rondellen.En bil i motsatt färdriktning stannar till. De har sett allt. Skrivit upp bilnummer. De frågar hur vi mår.Jag ringer 112. En sekund känns som en minut. De svarar. Undrar om någon har livshotande skador. ”Vi är okej, tror jag”. Allt blir ganska rörigt. Bilen ska flyttas, polisen ska ha detaljer. Samtal ska ringas. Ont om batteri. Och plötsligt känner vi oss väldigt ensamma. Vi ringer dit en nära vän som fort är på plats och hjälper oss vidare.Minuterna går och polisen har med hjälp av en privatpersons ingripande fått tag på gärningsmannen. Tydligen har privatpersonen följt efter honom… Och samtidigt fått dit polisen. Gärningsmannen är onykter. Enligt polisen; väldigt onykter.Där står vi. Bilen är inte körbar. Tittar på skadan och blir helt kall. Inser att kollisionen är 30 centimeter från min dotter. Min älskade dotter. En skollinjal från att köra rätt in i henne. Eller en halvsekund. Det hade förändrat hela hennes framtid. Hela. Hennes. Framtid.Jag vill gråta – men hittar inget tillfälle.Även om vi inte tror att någon av oss är skadade så får vi rådet att åka direkt till barnakuten med dottern. Måste få koll på allt. Väl på akuten gör de en omedelbar kontroll. Inget verkar vara akut. Vi blir nedprioriterade. Väntar. Efter 6-7 timmar får vi träffa läkare. Då är dottern glad. Väldigt glad. Läkaren har så roliga pennor och en svajande namnskylt.Ett lugn lägger sig. Chocken likaså. Men ilskan över att nån väljer att köra berusad består.Idag tar vi extra försiktiga kliv under promenaden. Dubbelkollar, trippelkollar, vid övergångsställen.Tack till alla som hjälpt oss. Ni som stannade till, du som satte iväg efter smitaren. Ni som erbjöd ert hus för att vi skulle få värma oss och såg till att bilen blev bärgad. Till polisen och till all personal. Samt stort tack till Stephan som kom som räddaren i nöden. Såg till att vi hade det vi behövde och gav oss en påse med mat. Den gjorde väntan lite kortare. TACK!Livet blir sällan som man tänkt. Vi skulle på barnkalas och hamna i bilkrock.Nu struntar jag i bilen och att den är trasig.Andas ut och är så tacksam för att familjen är hel.Och till dig som läser texten.Kör försiktigt. När det händer så händer det så fort.Till dig som druckit. Ställ alltid bilen.Tack för änglavakt.