När man har fått en liten flicka är det som att jag ser världen genom hennes ögon. I alla fall lite grann. Fullt ut skulle bli väldigt komplicerat. Och det skulle ta tid att vänja sig. Det skulle såklart fungera tillslut det också... men tydligen är det så att synen bara når typ 45 centimeter. Och med den synen skulle jag till en början inte ens hitta fram till kaffebryggaren. Jag skulle inte heller se mina egna fötter. Vilket givetvis skulle skapa en hel del problem. Eftersom de är ganska stora.Dessutom skulle jag behöva bostadsanpassa lägenheten och det skulle kosta massa pengar. Då skulle jag behöva arbeta extra - kanske på Rapport eller nåt. Och hur skulle det fungera? Jag skulle ju inte ens se promptern. Så då skulle jag få hitta på nyheterna. Då kanske jag hittar på nåt dumt som gör att två länder hamnar i konflikt. Allt detta grund av att jag såg världen genom min lilla tjejs ögon. Dessutom, har jag hört, skulle färgerna gul och röd synas lite extra starkt. Då skulle min egen spegelbild vara lite halvt bisarr med mitt röda hår och gula fräknar.Men, nu är det ju inte heller så. Jag har ju faktiskt min egen syn. Men jag kan föreställa mig, åtminstone lite grann, hur det är att plötsligt dyka upp i världen här.En av de saker som blir väldigt lustig är att allting är nytt... Det tog inte lång stund efter förlossningen så viskade jag till min fru. "Nu åker vi hiss för första gången med lilltjejen". En stund senare viskade jag igen: "Nu går vi i trappor... ja, för första gången alltså..." Och så där höll det på. Första gången vi tvättar händerna, sover... och nu sist "första gången vi går ut med barnvagn"."Första gången" vi stannar till och vilar på promenaden."Första gången" utomhus och "Första gången" utomhus med napp!"Första gången" han puttar på barnvagnen med lilltjejen i. Det finns så mycket att säga om den här bilden och det där leendet.Vi hörs!