Hemma från Tanzania

Hej alla!
Tack för allt stöd och olika typer av support jag fått under min och stephans resa i tanzania.
Igår landade flygplanet här i sverige och bakom mig har jag nu mängder med upplevelser om fattigdom, misär, utanförskap, sjukdom, skuld och skam men också om hopp och glädje.
För er som inte vet åkte jag och stephan över till tanzania för att dokumentera hur livet för funktionshindrade kan se ut... Majoriteten, nästan alla faktiskt, går inte i skola. De göms undan. Man skäms. Att få ett funktionsnedsatt barn i tanzania är skuldbelagt. Kvinnan får all skit och ofta drar mannen vidare. Kvar är en kvinna, ofta utan arbete och med stora utgifter.
Att jag kan komma tillbaks som samma person är omöjligt. Jag har samma dna men mycket är förändrat.
Innan var det avlägset men nu är det inte längre det.
Jag minns särskilt de dövblinda barnen. När de hälsade på mig så kände de på mitt ansikte, luktade på mig. Och gav mig en puss på kinden.
Att nu fortsätta som vanligt, när jag vet de stora behoven, är i princip omöjligt.
Vad är nästa steg mot fattigdomen?
Kram till er alla.