Jag dricker ur Elisabeth

När jag är med henne fylls jag av verkligheten. Hon är så levande. Det har hon alltid varit. Det var några av de första orden jag sa till henne. "Du är så levande". Jag ser henne i ögonen och tittar rakt in i livet självt. När jag ser hennes själ ser jag så mycket vackert samtidigt att jag får titta bort ibland. Hon är busig. Ödmjuk. Vacker. Skrattig. Smart. Vem skulle inte vilja hälla upp en kopp till? Påfyllning tack!