Det är så intressant det där. Hur man kan känna sig alltså. Ena stunden känner jag mig som en soffpotatis. Bokstavligt talat alltså. En potatis i en soffa. Lite spretande hår – som blasten från potatisen och putande mage som kudden i en soffa.
Men – andra stunden – ja – då är hela jag en attack-maskin. Häromdagen var det jättemycket som skulle göras. Jag visste det… Jag skulle få ur mig 12-15 sidor manus under några timmar. Deadlinen närmade sig. Här behövdes attack, tänkte jag. Inte aggressivitet – men jag behövde liksom vara med från början.
Satte klockan på 06:00. Gick upp. På med kaffe. Snabbdusch. Packade lite. Skulle nämligen vidare senare under eftermiddagen. Var först på jobbet (en känsla som nästan kräver en egen bloggpost). Och direkt. Pang på uppdraget.
Skriva, skriva, skriva. Attack!
Det gick vägen. En grej som jag upptäckte var att jag behöll fokus och kraft genom att ställa mig upp vid skrivbordet. Jag har fått ett sånt där höj och sänkbart skrivbord. Lyxigt. Även om jag inte kan låta bli att fnissa när jag hissar upp det och sänker det. Det är så oerhört komiskt på något vis. Ljudet: bzzzzzzzzzzzzz. Så modernt. Men ändå så nittiotal. Sen ser jag framför mig extremt många möjliga kontorsbus – där jag kopplar om kontrollerna så att jag höjer och sänker grannens bord. Eller bara så enkelt som höjer upp det max på fredag kväll och drar ur sladden. För att få se ett trevligt skådespel på måndag morgon.
Hur som helst – poängen är. Vad härligt det är att liksom Attackera uppgiften. Och vad viktigt det är att känna attacken i hela kroppen.
Nästa punkt. Vila. Jag är inte Einstein precis. Alla känner till det viktiga med att vila… Men alla vet nog också hur svårt det kan vara att koppla av. Är hos mina svärföräldrar nu. De är experter på att vila. Ja, nu kanske ni tror att de är slöa. Det är de verkligen inte. De får nog gjort mer än jag. Men de är verkligen duktiga på att ta det lugnt också. När vi är här blir det lite som ett helpensionat. Helt lyxigt faktiskt.
Maten är inhandlad. De lagar gärna mat. Och vi samtalar i lugnt och stilla ton. Just nu sover flera av familjemedlemmarna middag. Vad är det liksom? Det är ju fantastiskt. Det ska jag med göra någon gång i framtiden. Just nu är jag inte redo för det dock. Det är ett för stort steg. Men att känna att det finns tid för tystnad och stillsamhet. För sjutton vad lyxigt.
Markus
PS. En kollega sa till en annan kollega att det var kul att denne kunde prata ”Persika”. Menade så klart ”Persiska”. Men fruktspråket – ha – vilken grej det vore. Man kan fråga Herr Päron huruvida den gillar att vissa kroppsformer är uppkallade efter denne. Och så ska jag fråga Fru Morot (jag vet, en grönsak, men ändå) vad den har för morot här i livet. DS
