Det är så bra detta på så många sätt.

De har mycket gemensamt grabbarna. Utöver sina kläder så verkar de ha samma socioekonomiska bakgrund. Samma värderingar. Samma snack. Samma deodorant. De är glada och är nog ganska trevliga.

I en kvart har nu samtalet handlat om gemensamma bekanta. De skrattar åt det misslyckade med några av dem. Att de satt många på ”svarta listan” på Facebook så att de slipper se deras statusuppdateringar. De skrattar också åt några vänner som bjudit hem till nyårsfest men där inga har tackat ja. De andras misslyckande höjer deras lyckande. Det stärker deras svaga band.

De skrattar mycket. Vältrandet i och nästan ältandet av sin egen person är enormt. Men det görs med klass och med distans. Nästan med ironi. Men det är där för att stanna.

Svaret har ni här:

Jag dricker kaffe och tänker på hur skört livet är.

På TV4 visar de en repris av fångarna på fortet. På SVT1 En andra chans. På flera sätt kontrastrik skillnad. Fångarna på fortet – skrikande, gapande människor som sprattlar, stånkar, kämpar för att få nycklar. De tävlar om guldet bland tigrarna. En andra chans med Pontus som är totalförlamad sen nyårsafton för tre år sen. Kämpar för att få leva. Gå vidare. Letar efter nycklar i sin vardag. Guldet är ett så fungerande liv som möjligt.

Vi lever i kontrasternas värld. Det finns något vackert i dessa dalar och toppar. Alltså, inte bara var och en för sig. Utan när dalarna och topparna samarbetar. Vid ett tillfälle fräser Pontus till mot ambulanspersonalen. Han säger att ”den där jäveln” – och syftar till en apparat – ger honom tinnitus. Ett litet störande moment kanske – i Pontus annars ganska krångliga – vardag. Det blir komiskt. Han är där. Han är så levande.

När jag ger mig ut idag. Så är Pontus min hjälte.

Ta hand om varandra.

Markus

PS. Om jag blir totalförlamad – hoppas jag att jag också – precis som Pontus. Kommer kunna kommunicera. På något sätt. Jag tänker att man kanske åtminstone kan blinka i T9-style. DS

Den här gången var det inte så. Och jag vågar nästan påstå att jag är ungefär lika trött nu som jag var när jag la mig. Ändå ska jag inte klaga. Vet att det finns många där ute som hålls vakna nätterna långa av hostande/gråtande/skrikande barn.

I dag ägnar jag också tankar åt alla de människor som på olika sätt far illa. I krig och naturkatastrofer. Men också i det lilla sammanhanget. På vägar, i famljer och i sjukdom.

Tänker speciellt på min kusin som är i USA. Inget får hända henne nu när orkanen drar in.

Ska nu cykla in till SVT och bygga ett blinkande signalsystem. Kul!

Over n Out!

Markus

Har inte full koll på hur jag ska göra det. Men kommer nog använda en blinkande lysdiod som ett slags relä som jag seriekopplar med typ en 5 volts glödlampa. Det kan bli coolt. Och jag älskar att göra sådana grejer. Det får mig att återuppleva min period från 7 till 15 år… När jag bodde i garaget i Alingsås och hade en egen uppfinnarhörna.

För övrigt så gjorde en fantastisk korv stroganoff idag. Kan berätta, för er som inte vet, att hemligheten ligger i grädden. Många skiter faktiskt i grädden. Vilket man inte bör. En riktigt krämig sås ihop med en len pasta (durumvete-baserad) gör att det blir kanon.

För er som vill ha fler goda mattips, eller kanske rentav köpa en såndär matkasse en gång i veckan – rekommenderar jag Connys matkasse. För Conny har full koll på näringsbehovet.

Godnatt vänner. Godnatt.

Ibland bygger jag en robot åt ett teaterprojekt. Eller så snickrar jag ihop en webbsida. Det händer att jag fotograferar bröllop och pressbilder. Eller lägger ett golv åt en kompis. Programleder i teve. Ibland ligger jag vaken på nätterna och skriver skämt eller antecknar små affärsidéer. Bygger, skapar, känner efter, känner före och gör. Jag älskar att göra. Inte tänka för länge. Gör bara!

Jag försöker leva efter det. En aning svårt. Ibland behöver man ju stoppa sig själv. Hur många idéer kan jag jonglera med samtidigt. Många, väldigt många, men inte för många. För då tappar jag nåt i marken.

Ordet jag söker efter är kanske e-bonde. För jag känner mig som en bonde. Eller så som bönder var förr. De brukade jorden. Skötte om djuren. De hade lösningar på problem de stötte på under sin tid som bönder. Jobbade med händerna. Så känns mitt liv. Jag brukar det jag har runt mig. Använder min kunskap och kreativitet. Gör om det till idéer. Som jag matar med omsorg, tankearbete och får att växa. Idéerna blir sen till saker, tankar, skrift och känslor.

E-bonden Markus är nog här för att stanna. Kanske är du också en e-bonde?

Allt gott i livet.

Markus

PS. En del väljer att kalla sig för entreprenörer. Jag med ibland. Men… bonde-symbolen är för mig mer lik mitt eget levene. DS

Men – andra stunden – ja – då är hela jag en attack-maskin. Häromdagen var det jättemycket som skulle göras. Jag visste det…  Jag skulle få ur mig 12-15 sidor manus under några timmar. Deadlinen närmade sig. Här behövdes attack, tänkte jag. Inte aggressivitet – men jag behövde liksom vara med från början.

Satte klockan på 06:00. Gick upp. På med kaffe. Snabbdusch. Packade lite. Skulle nämligen vidare senare under eftermiddagen. Var först på jobbet (en känsla som nästan kräver en egen bloggpost). Och direkt. Pang på uppdraget.

Skriva, skriva, skriva. Attack!

Det gick vägen. En grej som jag upptäckte var att jag behöll fokus och kraft genom att ställa mig upp vid skrivbordet. Jag har fått ett sånt där höj och sänkbart skrivbord. Lyxigt. Även om jag inte kan låta bli att fnissa när jag hissar upp det och sänker det. Det är så oerhört komiskt på något vis. Ljudet: bzzzzzzzzzzzzz. Så modernt. Men ändå så nittiotal. Sen ser jag framför mig extremt många möjliga kontorsbus – där jag kopplar om kontrollerna så att jag höjer och sänker grannens bord. Eller bara så enkelt som höjer upp det max på fredag kväll och drar ur sladden. För att få se ett trevligt skådespel på måndag morgon.

Hur som helst – poängen är. Vad härligt det är att liksom Attackera uppgiften. Och vad viktigt det är att känna attacken i hela kroppen.

Nästa punkt. Vila. Jag är inte Einstein precis. Alla känner till det viktiga med att vila… Men alla vet nog också hur svårt det kan vara att koppla av. Är hos mina svärföräldrar nu. De är experter på att vila. Ja, nu kanske ni tror att de är slöa. Det är de verkligen inte. De får nog gjort mer än jag. Men de är verkligen duktiga på att ta det lugnt också. När vi är här blir det lite som ett helpensionat. Helt lyxigt faktiskt.

Maten är inhandlad. De lagar gärna mat. Och vi samtalar i lugnt och stilla ton. Just nu sover flera av familjemedlemmarna middag. Vad är det liksom? Det är ju fantastiskt. Det ska jag med göra någon gång i framtiden. Just nu är jag inte redo för det dock. Det är ett för stort steg. Men att känna att det finns tid för tystnad och stillsamhet. För sjutton vad lyxigt.

Markus

PS. En kollega sa till en annan kollega att det var kul att denne kunde prata ”Persika”. Menade så klart ”Persiska”. Men fruktspråket – ha – vilken grej det vore. Man kan fråga Herr Päron huruvida den gillar att vissa kroppsformer är uppkallade efter denne. Och så ska jag fråga Fru Morot (jag vet, en grönsak, men ändå) vad den har för morot här i livet. DS

Idag tog jag det där steget. Alltså, jag GICK från semester till arbete. Det var ett speciellt steg. Jag ser fram emot hösten.

Ni kommer kunna se mig på lördagmorgon om några veckor klockan 07:00 – 09:00 och på lördagkvällar 18:00 – 18:45 typ. Sen får vi se – men jag känner för att hälsa på min kompis Tant Lyckra också. Så det kan hända att jag dyker upp hos henne i Hemliga klubben.

Imorgon är det seminarie och kickoff. Med helt fantastiska människor. Ser fram emot det – även om jag saknar några riktigt nära vänner på redaktionen i höst.

SES! Ta hand om er!

/Macko