Som vanligt när man plåtar är de bästa bilderna innan man sätter igång – jag lyckades få till en rätt skön bild på dottern när hon väntade på att få på sig ”rätt” kläder. Detta är nog den bästa bilden från stunden i studion. Man kan dock se att jag inte riktigt hunnit ljussätta sådär jättebra.

Jag älskar henne så mycket och nu börjar hon verkligen få styrsel i nacken. Rätt skönt!

Mackan

Hon heter Viola och är fantastisk. När jag kom hem från jobbet idag så vaknade hon. Lite arg. Tog upp henne i famnen. Och lugnet la sig.

Nu sover hon i min famn. Hennes små armar hänger ner på sidan av min överkropp. Den lilla munnen smackar ibland nöjt och gör gnyende ljud.

Jag älskar henne.

Dessutom skulle jag behöva bostadsanpassa lägenheten och det skulle kosta massa pengar. Då skulle jag behöva arbeta extra – kanske på Rapport eller nåt. Och hur skulle det fungera? Jag skulle ju inte ens se promptern. Så då skulle jag få hitta på nyheterna. Då kanske jag hittar på nåt dumt som gör att två länder hamnar i konflikt. Allt detta grund av att jag såg världen genom min lilla tjejs ögon. Dessutom, har jag hört, skulle färgerna gul och röd synas lite extra starkt. Då skulle min egen spegelbild vara lite halvt bisarr med mitt röda hår och gula fräknar.

Men, nu är det ju inte heller så. Jag har ju faktiskt min egen syn. Men jag kan föreställa mig, åtminstone lite grann, hur det är att plötsligt dyka upp i världen här.

En av de saker som blir väldigt lustig är att allting är nytt… Det tog inte lång stund efter förlossningen så viskade jag till min fru. ”Nu åker vi hiss för första gången med lilltjejen”. En stund senare viskade jag igen: ”Nu går vi i trappor… ja, för första gången alltså…” Och så där höll det på. Första gången vi tvättar händerna, sover… och nu sist ”första gången vi går ut med barnvagn”.

”Första gången” vi stannar till och vilar på promenaden.

”Första gången” utomhus och ”Första gången” utomhus med napp!

”Första gången” han puttar på barnvagnen med lilltjejen i. Det finns så mycket att säga om den här bilden och det där leendet.

Vi hörs!

Det var en vecka sen det hände. Några timmar innan kronprinsessans lilla krabat dök upp.

Vår bebis FAQ:
1) Hur mycket väger hon?
När hon kom ut vägde hon 3810 gram.

2) Vad blev det?
En människa.

3) Nä, men alltså, blev det en pojke eller flicka?
Jaha, en flicka.

4) Hur lång är hon?
Typ 51 centimeter. Men jag tror egentligen att hon är betydligt längre. Och att hon är felmätt. Jag har riktigt bra ögonmått och jag skulle plussa på några centimetrar jag.

5) När hände det?
Den 22/2 – 2012. Klockan 19:12.

Nu håller jag på och lär känna henne. Hon är verkligen fantastisk. Vi kommer ha väldigt roligt tillsammans. Tror hon har samma humor. Jag gillar kroppskomik. Det gör hon också. Ibland fiser hon på spex och ibland rapar hon. Ganska ofta blundar hon. Drömmer – fladdrar med ögonen. Sparkar. Kluckar. Ler.

Jag älskar henne. Välkommen vår dotter.

Det är så bra detta på så många sätt.

De har mycket gemensamt grabbarna. Utöver sina kläder så verkar de ha samma socioekonomiska bakgrund. Samma värderingar. Samma snack. Samma deodorant. De är glada och är nog ganska trevliga.

I en kvart har nu samtalet handlat om gemensamma bekanta. De skrattar åt det misslyckade med några av dem. Att de satt många på ”svarta listan” på Facebook så att de slipper se deras statusuppdateringar. De skrattar också åt några vänner som bjudit hem till nyårsfest men där inga har tackat ja. De andras misslyckande höjer deras lyckande. Det stärker deras svaga band.

De skrattar mycket. Vältrandet i och nästan ältandet av sin egen person är enormt. Men det görs med klass och med distans. Nästan med ironi. Men det är där för att stanna.

Svaret har ni här:

Jag dricker kaffe och tänker på hur skört livet är.

På TV4 visar de en repris av fångarna på fortet. På SVT1 En andra chans. På flera sätt kontrastrik skillnad. Fångarna på fortet – skrikande, gapande människor som sprattlar, stånkar, kämpar för att få nycklar. De tävlar om guldet bland tigrarna. En andra chans med Pontus som är totalförlamad sen nyårsafton för tre år sen. Kämpar för att få leva. Gå vidare. Letar efter nycklar i sin vardag. Guldet är ett så fungerande liv som möjligt.

Vi lever i kontrasternas värld. Det finns något vackert i dessa dalar och toppar. Alltså, inte bara var och en för sig. Utan när dalarna och topparna samarbetar. Vid ett tillfälle fräser Pontus till mot ambulanspersonalen. Han säger att ”den där jäveln” – och syftar till en apparat – ger honom tinnitus. Ett litet störande moment kanske – i Pontus annars ganska krångliga – vardag. Det blir komiskt. Han är där. Han är så levande.

När jag ger mig ut idag. Så är Pontus min hjälte.

Ta hand om varandra.

Markus

PS. Om jag blir totalförlamad – hoppas jag att jag också – precis som Pontus. Kommer kunna kommunicera. På något sätt. Jag tänker att man kanske åtminstone kan blinka i T9-style. DS

Den här gången var det inte så. Och jag vågar nästan påstå att jag är ungefär lika trött nu som jag var när jag la mig. Ändå ska jag inte klaga. Vet att det finns många där ute som hålls vakna nätterna långa av hostande/gråtande/skrikande barn.

I dag ägnar jag också tankar åt alla de människor som på olika sätt far illa. I krig och naturkatastrofer. Men också i det lilla sammanhanget. På vägar, i famljer och i sjukdom.

Tänker speciellt på min kusin som är i USA. Inget får hända henne nu när orkanen drar in.

Ska nu cykla in till SVT och bygga ett blinkande signalsystem. Kul!

Over n Out!

Markus