Jag, Viola och Elisabeth svängde förbi mitt kontor där jag också har studio och plåtade lite. Uppdraget var att lyckas ta en bild på oss alla tre som vi kan sätta in i tidningen. Lättare sagt än gjort. Shit asså. Bebis, Fru och man som samtidigt ska försöka se fina ut på bild – dessutom vara kvar i bild – inte falla ur liksom. Det blev tillslut en som vi ska skicka in till Norrköpings Tidningar och Alingsås tidning/kuriren. Det är därifrån vi kommer.

Som vanligt när man plåtar är de bästa bilderna innan man sätter igång – jag lyckades få till en rätt skön bild på dottern när hon väntade på att få på sig ”rätt” kläder. Detta är nog den bästa bilden från stunden i studion. Man kan dock se att jag inte riktigt hunnit ljussätta sådär jättebra.

Jag älskar henne så mycket och nu börjar hon verkligen få styrsel i nacken. Rätt skönt!

Mackan

Jag har blivit pappa. En alldeles märklig känsla. Stor. Svår att förstå. Något som både händer i stunden. Men som också måste sjunka in.

Det var en vecka sen det hände. Några timmar innan kronprinsessans lilla krabat dök upp.

Vår bebis FAQ:
1) Hur mycket väger hon?
När hon kom ut vägde hon 3810 gram.

2) Vad blev det?
En människa.

3) Nä, men alltså, blev det en pojke eller flicka?
Jaha, en flicka.

4) Hur lång är hon?
Typ 51 centimeter. Men jag tror egentligen att hon är betydligt längre. Och att hon är felmätt. Jag har riktigt bra ögonmått och jag skulle plussa på några centimetrar jag.

5) När hände det?
Den 22/2 – 2012. Klockan 19:12.

Nu håller jag på och lär känna henne. Hon är verkligen fantastisk. Vi kommer ha väldigt roligt tillsammans. Tror hon har samma humor. Jag gillar kroppskomik. Det gör hon också. Ibland fiser hon på spex och ibland rapar hon. Ganska ofta blundar hon. Drömmer – fladdrar med ögonen. Sparkar. Kluckar. Ler.

Jag älskar henne. Välkommen vår dotter.

Vi människor är allt bra intressanta. Sitter på ett tåg och hör diskussionen mellan tre personer. De är nog snart 30 år. Munnarna går snabbt på dem. De är kompisar men ändå inte så nära kompisar. Mer som bekanta kanske. De ska på ett nyårsfirande utomlands. Innan det ska de göra Stockholm. De pratar om olika klubbar de ska gå på. De har hunnit kolla upp var de ligger. Tre stycken på en kväll kan de nog hinna med.

De har mycket gemensamt grabbarna. Utöver sina kläder så verkar de ha samma socioekonomiska bakgrund. Samma värderingar. Samma snack. Samma deodorant. De är glada och är nog ganska trevliga.

I en kvart har nu samtalet handlat om gemensamma bekanta. De skrattar åt det misslyckade med några av dem. Att de satt många på ”svarta listan” på Facebook så att de slipper se deras statusuppdateringar. De skrattar också åt några vänner som bjudit hem till nyårsfest men där inga har tackat ja. De andras misslyckande höjer deras lyckande. Det stärker deras svaga band.

De skrattar mycket. Vältrandet i och nästan ältandet av sin egen person är enormt. Men det görs med klass och med distans. Nästan med ironi. Men det är där för att stanna.

Det är mitt största problem. Vad ska jag välja att spendera min tid på? Har så otroligt många idéer. Det har jag alltid haft – och som det verkar kommer jag alltid ha det. Verkar omöjligt att få idéerna att sluta komma till mig. Så det gäller – precis som vanligt – att fortsätta skriva ner idéerna. Prioritera efterhand. Och tillslut genomföra.

Plötsligt dök frågan upp i huvudet mitt. Kan de små svinen simma med de där små benen och klövarna? Eller – är det som för Pippis farsa? Fläsket flyter!?

Svaret har ni här: