Lördag morgon och tv. Flera hurrarop på twitter angående mitt missförstånd i tv igår – där jag var älg – jag trodde det var älgkonferens. Inte helgkonferens. Och massa nya hurrarop från morgonens sändning. Tack alla. Det värmer!
Jag dricker kaffe och tänker på hur skört livet är.
På TV4 visar de en repris av fångarna på fortet. På SVT1 En andra chans. På flera sätt kontrastrik skillnad. Fångarna på fortet – skrikande, gapande människor som sprattlar, stånkar, kämpar för att få nycklar. De tävlar om guldet bland tigrarna. En andra chans med Pontus som är totalförlamad sen nyårsafton för tre år sen. Kämpar för att få leva. Gå vidare. Letar efter nycklar i sin vardag. Guldet är ett så fungerande liv som möjligt.
Vi lever i kontrasternas värld. Det finns något vackert i dessa dalar och toppar. Alltså, inte bara var och en för sig. Utan när dalarna och topparna samarbetar. Vid ett tillfälle fräser Pontus till mot ambulanspersonalen. Han säger att ”den där jäveln” – och syftar till en apparat – ger honom tinnitus. Ett litet störande moment kanske – i Pontus annars ganska krångliga – vardag. Det blir komiskt. Han är där. Han är så levande.
När jag ger mig ut idag. Så är Pontus min hjälte.
Ta hand om varandra.
Markus
PS. Om jag blir totalförlamad – hoppas jag att jag också – precis som Pontus. Kommer kunna kommunicera. På något sätt. Jag tänker att man kanske åtminstone kan blinka i T9-style. DS